DoCowsFly

Återigen gör vi på Do Cows Fly? en oerhört exhalterande upptäckt när vi drömmer oss tillbaka i tiden och hittar en gammal goding ur skivsamlingen. Harpo med låten Moviestar är så bra att våra strumpor flyger av i extas. Precis som i fallet med den nästan oslagbara Rick Roll - Never Gonna Give You Up gör vi en smärre recension.

Musiken. Det är ju helt solklart att 70-talet gav oss några av de bästa musikaliska verken. Moviestar är en klassiker pga sitt fina plinkande, sin smått melankoliska ton samt att den helt enkelt är "catchy". Vi vill påstå att det här är jävligt bra skit. Bakgrundsstämmorna är oerhört fina också.

Koreografin. Vad fan håller han på med? Helkropps-Harpo ser ut att vara en spasmisk riverdansare och överkropps-Harpo ser ut att ha lite problem med det improviserade teckenspråket (gesterna). Det hela skrämmer mig.

Rösten. Av någon anledning får killar som kan gå upp lite i falsett jävligt mycket brudar. Han utnyttjar definitivt denna sångteknik i refrängen, med framförallt charmar Harpo oss med sin mycket sorgsna och lena stämma. Pluspoäng för att han låter lite mer brittisk än amerikansk i sin engelska. I själva verket tycker vi att hans röst är lite bögig, och innan vi sett videon trodde vi lätt att det rörde sig om en liten tvålfager spoling på 18 år (typ BWO-Martin).

Utseendet. Vi borde inte vara förvånade över håret, men likväl är vi det. Det här var ju kanske ett (halvt?) decenium innan hempermanenten blev het, och därför är vi lite chockade över upptäckten att så många svenskar har så lockigt hår och att de inte insåg sina begränsningar och bara klippte upp det lite. De typiska utsvängda (vita!) byxorna är självfallet med, och vad finns det egentligen att säga om dem? Mössan var dock väldigt charmig.

Videon. Det här är ju ett praktexemplar av en lågbudget-video med mål att väcka intresse i 70-tals-Sverige. Mycket imponerande specialeffekter alltså. Mycket bra arbete med blue-screenen redan då.

Övrigt. När jag gick i låg- eller mellanstadiet uppträdde några av våra lärare med den här låten på någon skolavslutning. Nu i efterhand förstår jag inte varför. Det var inte så himla spexigt (eller sexigt) mer än att det var lite chockerande att se lärare på scen. Om det fanns någon poäng med låtvalet kommer jag inte heller ihåg. Vid närmare eftertanke hade klädde de inte ens ut sig, och koreografin var ju jävligt kass. Jag vill ha min barndom tillbaka.

"Moviestar" får tre av fem kossor i betyg:


Youtube-kommentarer är i många fall bara irriterande och intetsägande ("bra låt!"), men ibland hittar man några pärlor. Innebörden är hemsk, men man måste beundra grabben eller grabbinnan för den språkliga ansträngningen (samt skänka en tanke till engelskundervisningen i dagens skolor):


 
Som ett litet mervärde till er som läser den här bloggen flitigt lägger jag även upp den svenska versionen av "Moviestar". Den är en historia för sig, men jag rekommenderar en lyssning även om den mycket väl kan rasera hela er uppfattning om låten och Harpos singer/songwriter-talanger.